Verifierande fältprovtagning är ett av stegen i de inventeringar som länsstyrelsen genomför av förorenade sedimentområden. Nedan beskrivs hur en sådan provtagning går till och vad som kan vara bra att tänka på vid planeringen.
Grunderna vid verifierande fältprovtagning är samma som vid annan utredning av förorenade sediment, men omfattningen är generellt sett mer begränsad och översiktlig.
Grundläggande och viktig förståelse för området som ska provtas erhålls genom att analysera de geografiska förutsättningarna i området. Vid planering av provtagningen behöver en översyn göras av:
En konceptuell modell kan med fördel användas som stöd i ovan beskrivet arbete och för att avgränsa det område som ska provtas. En konceptuell modell kan se ut på många olika sätt och i figur 1 och figur 2 ses två exempel.
När förutsättningarna inom aktuellt område har kartlagts, väljs lämpliga provplatser, sedimentdjup, samt kemiska analyser ut för respektive provplats. En provplats är en plats med en egen beteckning där ett eller flera sedimentprover tas för analys. Vid inrapportering av data till datavärd behöver varje provplats finnas med i stationsregistret.
Val av kemiska analyser baseras på de punktkällor som potentiellt sprider ämnen som kan ackumulera i sedimenten. Under avsnitt ”Val av ämnesanalyser i inventeringsskedet” finns förslag på analyser och när de bör inkluderas. I rapporten Inventeringsmetodik förorenade sediment (SGI, 2024) finns tips för att kunna välja ut relevanta ämnen.
Samarbete och dialog mellan handläggare på länsstyrelserna och kommunerna underlättar arbetet med att identifiera misstänkt förorenade sedimentområden och välja ut de mest prioriterade områdena, samt val av ämnen som är relevanta att analysera. Samarbete mellan konsulter som genomför provtagningarna och handläggare på kommuner och länsstyrelserna är viktig för att provtagningen ska utföras på bästa möjliga sätt.
För att kunna följa upp genomförandet, samt resultat och slutsatser från verifierande fältprovtagning, är det viktigt att redan i planeringsskedet, dokumentera motiven bakom val av provplatser, sedimentdjup och kemiska analyser. Tydligt motiverade val underlättar också justering av provplatser och sedimentdjup i fält. Av provplanen bör det också framgå om det är några särskilda moment som ska utföras, områden som ska kontrolleras eller särskild information som ska inhämtas i fält.
Arbetet med och planering av verifierande provtagning omfattar en hel del praktiska och logistiska aspekter, se mer under avsnittet ”att tänka på”.
Data som samlas in i från de verifierande provtagningarna ska rapporteras in till datavärd för miljögifter (DVMG). Insamling av nödvändiga uppgifter för inrapportering vid fältarbetet behöver säkerställas samt att tid avsätts för inrapportering av data. SGU är datavärd för miljögifter och mer information om inrapportering finns på sgu.se.
Läs även mer på sidan om Inventering och prioritering.
Kartläggning av området är ett mycket viktigt moment för att avgöra om området som helhet alls är lämpligt att provta och för att identifiera var förutsättningar för sedimentackumulation och var lämpliga provplatser potentiellt förekommer. Inledande informationsinhämtning sparar alltså tid och resurser genom att provtagning planeras och genomförs för de objekt och i de områden där förutsättningar finns för att förorenat sediment ackumulerar, samt kemiska analyser görs på sediment som har förutsättningar att vara förorenade och av ämnen som har egenskaper som innebär att de kan förekomma i sediment.
En nyckelfaktor för att identifiera de mest lämpliga provplatserna är information om bottenförhållanden. Detaljerad information om bottenförhållanden är sällan allmänt tillgänglig och detaljerade hydroakustiska mätningar genomförs inte i regel vid verifierande provtagning. Information om bottenförhållanden behöver därför inledningsvis inhämtas och härledas från exempelvis sjökort, kartor, geologisk information, flygfoton (historiska och nutida), VISS, EBH-kartan med mera. Sammanställning av informationskällor finns i SGI, 2024, samt SGU, 2022 (Rapport 2022:17).
Baserat på öppna informationskällor kan en i sammanhanget relativ god bild fås av förutsättningarna i området. I planeringsskedet är det rekommenderat att göra en preliminär bedömning av provplatsers lämplighet, baserat på information om vattendjup, bottenlutning, vattenströmmar, samt provplatsernas läge i förhållande till skyddade områden samt läge i förhållande till identifierade källor. Observera att förutsättningar för ackumulation kan variera beroende på geografi, batymetri (terrängens fysiska form under vatten), vattenströmmar, vågpåverkan och mänsklig påverkan. I samband med provtagningen kan bottenförhållandena kontrolleras med hjälp av information från vanligt ekolod tillsammans med sonderande bottenhugg.
Förorenade sediment uppstår då partikulärt material med bundna föroreningar sjunker till botten och ansamlas. Det sker där det finns förutsättningar för finpartikulärt material (ler, silt, gyttja) att ligga kvar över tid, så kallade ackumulationsbottnar.
För att bekräfta eller avskriva förorening provtas primärt områden som mest troligt påverkats av punktkällan/or och där ackumulation av förorenade sedimentpartiklar mest troligt skett. Vanligen förekommer högst halter i närmaste ackumulationsbottenområde nedströms en punktkälla. Observera att ackumulationsområden kan finnas på olika avstånd från punktkällan/orna, och att flera olika förorenade sedimentområden och punktkällor kan förekomma inom samma närområde (se till exempel figur 1 och 2).
Avståndet mellan punktkälla och ackumulationsområde är också en faktor att beakta vid val av provplatser. För att koppla förorening i sediment till en specifik punktkälla behöver provtagning genomföras relativt nära misstänkt punktkälla. Risken att halt av enskild förorening späds ut och att flera olika källor bidrar med förorening i samma sedimentområde ökar i princip med avståndet mellan punktkälla och provplats. Se även Naturvårdsverkets vägledning ”Arbetssätt vid utredning av ansvar för förorenade sediment” (2024).
För att fastställa att aktuellt område är förorenat av misstänkta punktkällor behöver provtagning ofta omfatta provplatser som inte direkt syftar till att bekräfta om förening ”finns/inte finns ”. Provplats uppströms punktkälla (även ofta kallad “Referenslokal”) eller provplats som ger information om rådande bakgrundshalt i aktuellt område är exempel sådana provplatser. För att en referensplats ska kunna användas på ett relevant och jämförbart sätt behöver bottentyp vid referensplatsen motsvara den vid provplatsen vid eller nedströms punktkällan.
Provtagning i transekt, det vill säga flera provplatser i en linje från källan/källorna mot närmaste ackumulationsområde nedströms, ger en översiktlig bild av haltvariation i området och om föroreningar kan eller har spridits inom området. Den typen av provtagning ger också information om föroreningsutbredningen och underlag till det fortsatta prioriteringsarbetet. Endast sett till att verifiera förorening kan enskilda punkter i en transekt vara mindre relevanta.
För att underlätta under fältarbetet och säkerställa att de viktigaste provplatserna provtas, rekommenderas det att göra en prioritetsordning för planerade provplatser. Det är även rekommenderat att försöka maximera provtagningsinsatsen. Provplanen kan därför omfatta fler provplatser än vad utföraren egentligen räknar att hinna med. Det underlättar för fältpersonalen att veta var det är aktuellt att provta om tid finns, samt var det kan vara relevant att provta om en provplats behöver flyttas eller strykas.
För att kunna göra kompletterande analyser och ett stegvis analysförfarande är det rekommenderat att ta ut så mycket provmaterial som möjligt vid varje provplats.
En schematisk illustration av olika möjliga provplatser för verifierande provtagning ses i figur 3.
Nedan sammanfattas olika typer av provplatser och generella motiv för respektive typ av provplats. Områdesspecifik anpassning av vilka provplatser som provtas och var de placeras behöver alltid göras.
Provplats i transekt, mellan punktkälla på land och ackumulationsområde – Ger framförallt information och mer detaljerad förståelse av föroreningssituationen i området. Provplats i transekt kan minska osäkerheter i informationsunderlaget, t.ex. avseende var närmaste nedströms ackumulationsområde finns sett från specifik punktkälla. I fall med bristfälligt informationsunderlag kan det vara aktuellt att höja prioriteringen för provplatser i transekt då provplatsen kan ge kunskap om förutsättningar i området som tidigare saknats.
Faktorer som kan indikera om förutsättningar för sedimentackumulation är goda, bör beaktas vid val av provplatser. Nedan listas ett antal sådana faktorer. Observera att ytterligare faktorer kan finnas. Vid bedömning av var olika bottentyper potentiellt förekommer behöver flera av faktorerna vägas samman.
I inventeringsskedet är det mest prioriterat att provta ytligt sediment och som utgångspunkt är det rimligt att ta ut prov för analys från de översta 5 cm och något eller några underliggande skikt av samma tjocklek om det är ackumulationsbotten. Provintervall om 5 cm ger en acceptabel noggrannhet i djupled och i regel tillräcklig mängd provmaterial med ett mindre antal hugg eller sedimentproppar. Observera att provtagningsintervallet ska anpassas efter sedimentlagerföljd sedimenttyp/kornstorlek och förekomst av avvikande material.
Beroende på varierande sedimentackumulationshastighet mellan olika områden och platser kan ett och samma sedimentintervall representera olika tidsperioder. Ett pragmatiskt sätt att hantera avsaknad av kunskap kring sedimentackumulationshastighet och kunskap kring verksamhetstid är att provta sediment från flera sedimentdjup på samma provplats. Djupare prov kan till exempel tas vid 5-10 cm eller 10-15 cm och vid behov ännu djupare. Allt för stora sedimentintervall bör undvikas då det medför ökad risk för att förorenade lager späds ut, och ej förorenade lager förorenas.
En målsättning är att resultat från inventeringarna ska bli användbara för flera aktörer och det finns därför anledning att anpassa provtagningen, i någon av de planerade provplatserna för att tillgodose till exempel vattenförvaltningens krav. Stäm av med de lokala vattenförvaltningshandläggarna för att säkerställa att prov tas ut i lämpligt intervall och vid lämplig provplats. Ur ett vattenförvaltningsperspektiv ska generellt sett det översta sedimentet provtas, till exempel 0-1 cm alternativt 0-2 cm. (Läs mer till exempel i Common Implementation Strategy for the Water Framework Directive: Guidance Document No. 25. 2010. Är syftet att genomföra statusklassning eller utvärdera ekologiska effekter, är 0-2 cm det intervall som används. 1 cm till 5 cm tjocka sedimentintervall vara acceptabelt, men medför dock minskad tillförlitlighet för statusklassningen. Provplatser som motsvarar centrala ackumulationsområdena är generellt av störst intresse att provta ur ett vattenförvaltningsperspektiv.
För att möjliggöra jämförelse av resultat från olika provplatser inom samma provtagningsområde bör prov tas ut i samma sedimentintervall (till exempel 0-5 cm, alternativt av samma sedimentlager) vid samtliga provplatser. Det innebär att vid provplatser där prov tagits ut vid t.ex. 0-2 cm, bör prov även tas ut vid till exempel 0-5 cm.
Val av laboratorieanalyser bör fokusera på de mest relevanta ämnena för aktuella branscher och verksamheter i området. Utgå från branschlistan och beakta både pågående och historiska verksamheter. Observera att branschlistan är ett stöd och inte ett facit.
Analysomfattning kan skilja sig mellan prov och provplatser beroende på bakomliggande syftet med aktuellt prov och provplats. För provplatser som bedöms påverkas av flera olika källor inkluderas i regel fler ämnesanalyser, än för platser som bedöms påverkas av en punktkälla.
Baserat på tidigare erfarenheter rekommenderas nedanstående analyser.
På grund av höga rapporteringsgränser som kommersiella analyslaboratorierna för närvarande erbjuder är vissa ämnesgrupper (till exempel klorparaffiner, organofosfater och läkemedelsrester) endast relevanta om det finns en tydlig punktkälla. Detta kan dock komma att ändra sig om lägre rapporteringsgränser kan erbjudas.
Ämnen/ämnesgrupper som alltid bör ingå oavsett branschpåverkan:
Ämnen/ämnesgrupper som bör ingå oavsett branschpåverkan, om det finns resurser:
Ämnen/ämnesgrupper som bör ingå vid bedömd potentiell belastning:
Ämnen/ämnesgrupper som kan ingå vid bedömd belastning om det går att få tillräckligt låg rapporteringsgräns:
Ämnen/ämnesgrupper som kan ingå i tilläggspaket vid bedömd belastning under särskilda förutsättningar:
För fördjupning avseende förekommande ämnen/ämnesgrupper och olika branscher hänvisas till HaV, 2024. Kartläggning av föroreningar i sediment i svenska vattendrag, sjöar och kustområden.
I samma rapport beskrivs även strategier för stegvist analysförfarande.
Ett alternativ för stegvist analysförfarande är att i ett första skede genomföra kemiska analyser av de mest prioriterade proverna, vilket kan bidra till att ge en bild av om det finns osäkerheter i det urval som analyserats, samt ringa in ytterligare relevanta prover och ämnen att analysera, som analyseras vid en andra omgång.
Ett annat alternativ är att genomföra metallanalyser, som är relativt billiga, på ett stort antal prover i ett inledande steg . Metallhalter tillsammans med fältobservationer (sedimentens färg och lukt och så vidare) ger en indikation om vilka skikt som kan vara relevanta att analysera ytterligare ämnen i.
Syftet med verifierande provtagning är i första hand visa om sedimenten är förorenade eller inte. Information om ämnen som förekommer i mycket låga halter är generellt sett är av mindre intresse i sammanhanget. Ur ett inventeringsperspektiv är generellt fler och mindre kostsamma analyser att föredra, jämfört mot mer kostsamma analyser i ett fåtal prov. Det finns dock aktörer, tex Länsstyrelsernas vattenförvaltning, som har intresse av information om låga föroreningshalter. För att resultaten från inventeringen ska bli användbara för flera aktörer behövs därför en dialog med t.ex. Länsstyrelsernas vattenförvaltningshandläggare vid val av ämnesanalyser och rapporteringsgränser. Information om låga föroreningshalter kan även underlätta inventerings- och prioriteringsarbetet, då det ger djupare förståelse av föroreningssituationen.
Information om de rapporteringsgränser laboratorierna kan erbjuda och hur rapporteringsgränserna förhåller sig till jämförvärden är alltid relevant att undersöka. För vissa analyspaket kan olika rapporteringsgränser väljas (ofta ”normal” och ”låg” rapporteringsgräns). Det är inte uteslutet att laboratoriet kan tillämpa lägre rapporteringsgränser än de som redovisas i kataloger eller på företagens webbsidor. Generellt medför lägre rapporteringsgräns en ökad analyskostnad och bör inte väljas per automatik om behovet inte finns. Höga rapporteringsgränser kan innebära färre användbara rapporterade haltresultat och onödiga analyskostnader. Är kostnaderna per analys i samma storleksordning oavsett rapporteringsgräns bör paket med lägre rapporteringsgräns väljas.
För att samla in tillräckligt provmaterial för planerade analyser behöver en skattning göras av antalet hugg/sedimentkärnor som ska tas vid respektive provplats.
För detta behövs information om mängd provmaterial som krävs för analyserna, sedimentets vatteninnehåll och den volym provmaterial som provtagningsutrustning ger per planerat provtagningsintervall.
Information om provmängd (torrvikt) som krävs för planerade analyser fås från anlitat laboratorium. I regel behövs antagande göras om sedimentets vatteninnehåll och densitet.
Mer vått material behöver tas upp om vattenhalten är hög. Antagande om vattenhalt om 90 % kan göras för ett “värsta fall” för ytligt sediment på en ackumulationsbotten. Sedimentets vattenhalt minskar i regel med sedimentdjupet.
Mängd (gram) material som behöver tas upp beräknas enligt ekvationen:
mprov = mkrav (TV) / (1 – (vatteninnehåll (%) / 100)),
mprov: den mängd som behöver tas upp (våtvikt)
mkrav (TV): den mängd i torrvikt som analysen kräver.
Saknas provmaterial för att göra alla planerade analyser rekommenderas dialog med laboratoriet om vilka analyser som kan göras.
Osäkerheter och kunskapsluckor kommer finnas både innan och efter genomförd verifierande provtagning och kan vara av betydelse för bedömning av resultat från provtagningen. I praktiken genomförs verifierande fältprovtagning baserat på en bästa bedömning utifrån befintligt underlagsmaterial. Osäkerheter identifieras och beaktas i möjligaste mån.
För att möjliggöra uppföljning och bedömning av eventuella osäkerheters inverkan på resultaten från provtagningen, behöver underlag som använts för planering av provtagningen, observationer och resultat som hämtas in under fältprovtagningarna beskrivas. I de fall underlagen inte är tillräckligt omfattande och detaljerat för för att genomföra provtagningen med acceptabel tillförlitlighet behöver det framgå vid redovisning av resultaten från provtagningen.
Som ett stöd i arbetet med att säkerställa tillförlitligheten av provtagningsresultaten har ett antal kontrollfrågor tagits fram, vilka hittas i dokumentet ”Kontrollfrågor”.
Innan provtagning påbörjas ska området skannas av med ekolod, för att kontrollera om provplatsernas lägen behöver justeras. Skanningen behöver göras på ett strukturerat och genomtänkt sätt. I provplanen bör beskriva hur skanningen ska genomföras.
Ett ”vanligt” enkelstråligt ekolod genererar generellt information om vattendjup och bottens hårdhet, som används för att bedöma om provplatsens läge behöver justeras och var ny lämplig provplats finns. Observera att information från ekolodsmätningar behöver kunna tolkas i realtid för att kunna användas i fält för bedömning om provplatserna är lämpliga.
Bottenförhållandena kan även undersökas med sonderande hugg. Det är dock tidskrävande att göra många sonderande hugg, framför allt om vattendjupet är stort.
Behov av att justera provplatsläge eller eftersöka nya provplatser kan uppstå i samband med fältarbetet, t.ex. om botten vid planerade provplats inte är lämplig för provtagning. Nedan finns förslag på rutin vid justering eller flytt av provplats. Vid behov av att flytta eller justera en provplats används lämpligen informationen från “ekolodsskanningen”, samt prio-listan med planerade provplatser.
Motiv till varför justeringar behövts samt och på vilka grunder och motiv till just den nya provplatsen valts ut ska dokumenteras. Observera att bottentyp, kornstorlek mm ska dokumenteras vid alla provplatser, även där erosions, eller transportbotten påvisats och där inget material lämpligt för laboratorieanalys erhållits.
Objekt där lämplig ackumulationsbotten inte påvisats i någon av provplatserna är det rekommenderat att provtagningen utförs ialla fall om fältpersonalen väl är på plats, för att bekräfta om föroreningar inte finns. Antal prov och analyseras kan då minskas till ett fåtal.
Provtagningen ska genomföras som certifierad provtagning, med tillhörande arbetsmoment kopplat till planering och redovisning, samt uttag och redovisning av relevanta kontrollprov. Läs mer om certifierad provtagning på sidan om Undersökning.
Möjlighet att kunna följa upp resultat och slutsatser från provtagningen är grunden för ett tillförlitligt prioriteringsunderlag. De som har en aktiv del i provtagningsuppdraget måste därför göra en transparent, välgrundad och tydligt motiverad bedömning av uppmätta halter, höga som låga.
Utföraren behöver redovisa:
Bedömning av underlagsinformationen,
Bedömning av resultaten,
Redovisning av provtagningen ska, utöver områdesbeskrivning, uppmätta halter och jämförelse mot bedömningsgrunder, referenshalter, kartor, provplatskoordinater, fältobservationer; även omfatta beskrivning av underlagsinformationen inklusive eventuella kunskapsluckor och osäkerheter i underlagen, genomförda moment och antaganden, eventuella avvikelser från provtagningsplan, bedömning av resultatens tillförlitlighet (görs bland annat genom utvärdering av haltdata tillsammans med information om sedimenttyp) och slutsatserna från den verifierande provtagningen.
Det finns en rad praktiska aspekter att tänka igenom och beakta vid planering och genomförande av verifierande provtagning, som sammanfattas nedan.
Det rekommenderas att platsbesök genomförs som en del av planeringen. Information från platsbesök kan vara avgörande om och hur provtagningen genomförs. Inför provtagning i strömmande vattendrag är platsbesök mer eller mindre ett måste för att säkerställa att området är lämpligt att provta överhuvudtaget. Platsbesök ger översiktlig information om potentiella provplatser, samt om det finns lämpliga iläggnings-/upptagningsplatser för båt finns, farbara tillfartsvägar, eventuella hinder på land eller i vattnet (vilket inte alltid framgår av sjökort, kartor eller flygfoton), möjlighet att åka båt mellan provtagningspunkterna, om det är möjligt att provta från land eller med vadarbyxor. Kunskapen om området som samlas in vid ett platsbesök kan även påverka prioriteringsordningen på provplatser.
Information om möjliga iläggningsplatser kan t.ex. hittas på batramper.se. Kontakt med lokala fiskeföreningar och båtklubbar kan också ge information om och tillgång till iläggningsplatser. Vid platsbesök kan förutsättningar för ilägg-/upptagning av båt undersökas.
Tänk på att inhämta markägarens medgivande om privata vägar, bryggor eller annan infrastruktur ska nyttjas. Det kan också krävas särskilt tillstånd att uppehålla sig på eller inom vissa områden, till exempel kraftverksdammar, industriområden/hamnar, områden med militär verksamhet med mera. Det finns också områden, tex fågelskyddsområden, där tillträdesförbud råder under vissa perioder under året, vilket behöver beaktas vid planering av provtagningen.
För att genomföra sjömätning (mäta med tex ekolod) inom svenskt sjöterritorium (utanför kustlinjen) behöver undersökningstillstånd sökas hos Försvarsmakten. För att sprida och publicera lägesbestämd (koordinatsatt) information om havsbotten inom svenskt sjöterritorium (utanför kustlinjen) behövs spridningstillstånd, som söks hos Sjöfartsverket. Observera att handläggningstiden för undersöknings- och spridningstillstånd är flera veckor.
Fältpersonalen ska ha behörighet att köra det ekipage som används för att transportera båt till provtagningsområdet. Kontroll av om bil- och släpkombinationen är tillåtlig kan göras genom Transportstyrelsens Släpvagnskalkylator. Fältpersonalen behöver även kontrollera att släpets och ekipagets totalvikter inte överskrids.
För mindre båtar, med längd under 6 meter, ställer Transportstyrelsen inga behörighetskrav för förare och besättning. För större båtar krävs fartygsbefälsexamen klass VIII. Läs mer på Transportstyrelsens hemsida.
Olika typer av provtagningsbåtar har olika för och nackdelar. Tänk på att provtagningsbåten ska vara lämplig ur säkerhetssynpunkt och anpassad att användas på de vatten och under de väderförhållanden som råder på aktuell plats. En större båt med högre vikt kan vara mer stabil vilket ofta underlättar själva provtagningsarbetet och ger mer utrymmer för personal och utrustning. En mindre båt är ofta smidigare, mindre stabil och har mer begränsat utrymme ombord. Observera att även skrovformen har betydelse för om båten upplevs stabil eller mer rank.
Fältpersonalen behöver veta vilket båtens djupgående är, alltså minsta vattendjup som båten kan framföras på. Det är av betydelse vid provtagning i eller transport över grunda vattenområden, samt för att minskar även risk för grundstötning och tillbud.
Provtagningsbåten bör minst vara utrustad med enkelstråligt ekolod, som gör det möjligt att utläsa vattendjup och batymetri. Ombord ska även finnas utrustning för att hantera oljeutsläpp från den egna båten.
Den organisation som genomför provtagningen ansvarar för fältpersonalens arbetsmiljö och att provtagningen kan genomföras på ett arbetsmiljömässigt säkert sätt. En riskanalys och arbetsmiljöplan ska därför alltid upprättas och gås igenom med fältpersonalen.
Arbeten på vatten kan innebära långa arbetsdagar. Det är därför viktigt att vara realistisk i sin planering avseende tidsåtgång kopplat till transport till och från provtagningsområdet, antal punkter som ska provtas, antal hugg som behövs per provtagningslokal och avstånd mellan provplatser.
Arbete på vatten innebär att personal är utsatt för väder. Stark vind och kraftiga vågor medför svårighet att genomföra provtagningen, svårare att med att hålla positionen, samt ökad risk för tillbud och olyckor. Om möjligt genomförs provtagning dagar med lugna väderförhållanden.
Arbetet rekommenderas att alltid utföras av minst två personal. Personalen ska ha kunskap om vilken teknisk utrustning som finns ombord på båten och hur den använd (till exempel GPS/Plotter för navigation, kommunikationsutrustning, larmutrustning, navigationsljus och arbetsbelysning, vinsch för provtagare, typ av ekolod, brandsläckare, oljeläns osv), känna till vilken plats de befinner sig vid och kunna tillämpa säkerhetsrutiner om nödsituationer uppstår.
Inför genomförande av provtagningen bör fältpersonalen kontrollera Sjöfartsverkets Underrättelser för sjöfarande (så kallad ”UFS”) (Sjöfartverket, 2025), samt kontakta hamnar mm för att kunna planera in och undvika tider då det sker mycket sjötrafik i området.
Ankring medför den största risken att skada eller påverka ledningar. Risk för att ledningar ska skadas i samband med provtagningen bedöms däremot som låg när mindre handhållna provtagare används. Risken ska dock inte negligeras helt, framför allt om gripskopor används för provtagning.
För att få information om förekomst och lägen på ledningar inför fälprovtagningen ska ledningskoll göras (Ledningkollen.se), och underlag inhämtas från de ledningsägare som är anslutna till ledningskollen.se. Det finns dock inga garantier på att alla ledningsägare även svarar för sina undervattensledningar i förfrågningar via Ledningskollen och det är rekommenderat att rikta direkta frågor till berörda ledningsägare i aktuellt område. I viss utsträckning kan Sjöfartsverkets sjökort användas för att se var sjöförlagda ledningar finns. Observera att lägen för ledningar angivna i sjökorten är mycket osäkra. Fältpersonalen behöver vara uppmärksam på skyltning för eventuella ankringsförbud på grund av förekomst av ledningar.
Generellt är det olämpligt att ankra i samband med provtagningen på grund av risk att röra om sedimenten och sprida föroreningar till nedströms liggande provplatser. Det kan också vara olämpligt att ankra på grund av risk att skada ledningar.
För att provtagningsbåten ska ligga kvar på avsedd position vid provtagningen, i strömmande vatten eller vid blåsiga väderförhållanden, kan det underlätta att förtöja båten i fasta föremål på land, till exempel träd. Är inte det möjligt kan föraren behöva hålla båten i position under tiden provtagningen genomförs.
Enligt allemansrätten är till tillåtet att tillfälligt förtöja vid en privat brygga som ligger utanför en privat tomt. Den som äger bryggan, eller bor på aktuell fastighet ska dock inte störas (orsakas olägenhet) och får ej hindras från att använda bryggan. Att ligga för ankar eller förtöja en längre tid vid någon annans strand kräver lov från markägaren.
Is kan utgöra en stabil och bekväm arbetsplattform för sedimentprovtagning. Isens tjocklek och bärighet behöver säkerställas för att ingen oacceptabel arbetsmiljörisk ska föreligga.
Att tänka på vid provtagning från is:
Risk för spridning av invasiva arter ska beaktas och förebyggas. Vilket kan göras genom att ha inarbetade rutiner för att ta reda på om det finns dokumentation om förekomst av invasiva arter i aktuellt område, tvättning och rengöring av provtagningsbåt och provtagningsutrustning både innan och efter provtagning. Ytterligare information finns på Havs och vattenmyndighetens hemsida (HaV, 2024a) samt i broschyren Sprid inte främmande arter till våra sjöar! (HaV, 2024b)
En viktig del av kvalitetssäkringen är noggrannhet vid genomförande av provtagningen. För att möjliggöra uppföljning av resultaten behövs också noggrann dokumentation av arbetet som utförts och de observationer som gjorts i fält.
Det finns flera olika typer av utrustning som kan användas för provtagning av sediment. Sammanställning av vanliga sedimentprovtagare finns i dokumentet: ”Provtagningsutrustning”
