Muddring som metod är sedimentens motsvarighet till schaktsaneringar på land. Det finns situationer där muddring är det enda alternativet exempelvis då krav på farledsdjup eller liknande gör att andra metoder inte fungerar. Men det finns väldigt många situationer där andra metoder fungerar minst lika bra eller bättre än muddring. För att de metoderna ska användas oftare så behöver fler känna till metoderna och även kunna ta del av exempel på där de använts. Här hittar du en kortfattad beskrivning av olika metoder som också beskrivs mer fördjupat på Åtgärdsportalen. När du sonderat terrängen här vill du troligen besöka den sidan för att få reda på mer om respektive metod.
In situ-metod där ett tunt lager aktivt kol sprids på förorenade sediment. Kolet blandas ner genom bioturbation och binder lösta föroreningar i porvattnet, vilket kraftigt minskar deras biotillgänglighet, upptag hos organismer och spridning.
Metoden är främst lämplig för organiska föroreningar som PCB, PAH, dioxiner, TBT och metylkvicksilver, samt vissa metaller. Den fungerar bäst i stabila sedimentmiljöer med låg erosion.
Erfarenheter visar snabb effekt (ibland <1 år), men långtidseffekter är ännu osäkra.
In situ-metod där ett tunt lager sand eller sediment läggs ovanpå förorenade sediment för att påskynda naturlig fysisk, kemisk och biologisk återhämtning. Metoden minskar exponering genom fysisk separation och ökad översedimentering.
FÖNS lämpar sig bäst i stabila miljöer med låg erosion och där naturlig sedimentation är otillräcklig. Den används främst för vissa organiska ämnen och metaller, men inte för fri fas (NAPL).
Metoden har använts sedan 1990-talet, främst i USA, med dokumenterad men relativt långsam effekt.
Ex situ-metod där förorenade sediment avlägsnas fysiskt, istället för att behandlas på plats. Den används när in situ-åtgärder inte är möjliga, t.ex. vid höga erosionskrafter eller krav på bibehållet vattendjup.
Metoden fungerar för de flesta sedimenttyper och föroreningar, inklusive fri fas (NAPL). Vanliga metoder är grävmuddring, sugmuddring och frysmuddring. Muddring ger snabb riskreduktion men kräver omfattande hantering av muddermassor och vatten samt skydd mot grumling.
Metoden är väl beprövad internationellt och används även i Sverige, ofta i hamnprojekt.
In situ-metod där förorenade sediment lämnas kvar och får återhämta sig genom naturliga processer, främst översedimentering som begraver föroreningarna över tid. Metoden minskar biotillgänglighet, toxicitet och exponering utan aktiv behandling, men kräver långsiktig och omfattande övervakning.
ÖNS fungerar bäst i stabila miljöer med låg erosion och ren nysedimentering. Den är lämplig för vissa organiska ämnen och metaller, men inte för fri fas-föroreningar (NAPL).
Metoden är väl etablerad internationellt, särskilt i USA, men ger lång återhämtningstid (ca 5–30 år).
In situ-metod där ett eller flera lager rent material (t.ex. sand, sten eller aktivt kol) läggs över förorenade sediment för att isolera dem fysiskt och kemiskt. Metoden minskar exponering, spridning och erosion och ger snabb riskreducering.
Den är lämplig för många typer av föroreningar, inklusive organiska ämnen, metaller och fri fas (NAPL), och fungerar i många olika miljöer och sedimentförhållanden.
Isolationsövertäckning är en väl etablerad metod internationellt, särskilt i USA, men har hittills använts i begränsad omfattning i Sverige.
